Insändare Nej till höjd marginalskatt

Det mellanstora, mellansvenska företag där jag arbetade (och var lokala fackföreningens företrädare) hade gjort en stor och viktig leverans. Den felfungerade och kundens intäkter försvann. Vårt företag ställde naturligtvis upp för att få igång kundens produktion. Nedan en liten feedback från den tid vi hade höga marginalskatter (70- och 80-talen): Vi ser nu förslag från en del politiker att höja marginalskatten för 'de rika'. Jag tror att det är fel att höja marginalskatten. Det lär minska de totala skatteinbetalningarna. Vi gjorde analyser, konstruktions justeringar, tog kontakt med underleverantörer, gjorde prov i labbet med mera. 'Hela företaget' engagerades. Tillsammans med kunden kunde vi lösa problemen och anläggningen togs i drift. Kunden blev nöjd. 'Fint' sade vår vice vd, tillika ekonomichef. Nu ska ni få betalt för detta (den lokala fackföreningen engagerades i diskussionerna). 'Stopp ett tag' sa de anställda. Vi vill ha ersättning i form av ledighet – inte pengar. Varför det? Marginalskatten då – detta var på 70/80-talet – 80–85 procent vilket gjorde att av en övertidsbetalning blev det endast 15–20 kronor kvar per hundralapp (Astrid Lindgren lär ha fått 102 procent marginalskatt). Det blev naturligtvis en kompromiss – halva övertidsersättningen i form av kompensationsledighet och den andra hälften beskattade med den höga marginalskatten. Det vill säga att det dåvarande skattesystemet såg till att företaget fick betala men att staten tog om hand nästan allt. De anställda hade alltså jobbat för nästan inget för denna del. Detta – en hög marginalskatt – är ett starkt incitament att inte jobba lite extra och även att inte vidareutbilda sig till mer kvalificerade jobb. Jag hoppas att våra politiker sansar sig och undviker att höja marginalskattesatserna. Hälften kvar