'Dags att skrota den svenska klimatlagen'

Naturvårdsverket redovisade i juni slutlig statistik över svenska klimatutsläpp avseende 2024 och preliminär statistik för 2025. I förfjol var utsläppen av växthusgaser inom Sveriges gränser 48,1 miljoner ton koldioxidekvivalenter (Mton). Detta avser utsläpp från exempelvis industrier, fordon samt kor som rapar metan. Vi kan kalla dem för bruttoutsläpp. Samtidigt togs koldioxid upp och lagrades in i brukad skog och mark. Naturvårdsverket talar om 'markanvändningssektorn' när de pratar om detta upptag som var 54,2 Mton år 2024, enligt myndigheten. Om man subtraherar upptaget från utsläppen så får vi ett nettoutsläpp på minus 6,2 Mton. Året före, 2023, var nettoutsläppet minus 1,2 Mton. Enligt preliminära siffror för 2025 minskade Sveriges bruttoutsläpp med 1,4 Mton till 46,7 Mton. Preliminära siffror för upptaget 2025 saknas, varför det preliminära nettoutsläppet för förra året inte kan beräknas. Sveriges negativa nettoutsläpp innebär alltså att upptaget av växthusgaser var större än utsläppen under de redovisade åren. Ett annat sätt att uttrycka det är att nettot av utsläpp och upptag inom landets gränser bidrog till att mängden växthusgaser i atmosfären blev mindre än den annars skulle ha varit. Ett skäl till att detta faktum sällan framkommer i debatten kan vara att Naturvårdsverket inte explicit redovisar nettoutsläppen. Läsaren måste, liksom ovan, räkna själv. Det finns förstås goda skäl till att fokusera på bruttoutsläpp snarare än nettoutsläpp. De förra är ju de som i första hand kan påverkas genom människors beslut. Upptaget, och därmed nettoutsläppet, bestäms till stor del av geografiska förutsättningar, i form av skogsareal, och betraktas därmed inte så sällan som naturgivna (det är dock inte hela sanningen, se nedan). Mellan 1990 och 2024 minskade bruttoutsläppen både i EU och Sverige med drygt 30 procent. Samtidigt ökade utsläppen i världen utanför EU med mer än 80 procent. Sveriges och EU:s andel av de globala utsläppen har mer än halverats. För Sveriges del från drygt två promille till strax under en promille. EU:s andel har sjunkit från 15 procent till 6 (se figur 1). Kina visas särskilt i figuren eftersom landet är världens största enskilda utsläppare av växthusgaser och inte så sällan används som referenspunkt i svensk klimatdebatt. Som framgår är den minskning av utsläppen som skett inom EU liten jämfört med ökningen i omvärlden. Även om EU under perioden skulle ha eliminerat utsläppen helt så hade det inte varit i närheten av att balansera ökningen i omvärlden. Årliga territoriella bruttoutsläpp av växthusgaser. Utveckling 1990-2024. Miljoner ton koldioxidekvivalenter. Källa: EDGAR Vid jämförelser mellan olika länder är utsläpp räknat per invånare ett relevant mått. Med undantag för Malta har Sverige lägst bruttoutsläpp per person i EU. Danmark har närmare 40 procent högre och Finland drygt 50 procent högre utsläpp per person. Tyskland, Nederländerna och även Norge har mer än 70 procent högre. Bruttoutsläpp per person i valda europeiska länder 2024. Källa: Eurostat. Not: i källan finns redovisat samtliga EU:s länder plus Norge, Island och Schweiz. Globalt är bruttoutsläppet per person 30 procent högre än i Sverige. Kina har drygt dubbelt så höga utsläpp och amerikanerna ligger mer än tre gånger så högt som vi svenskar. Sen finns det förstås många, inte minst afrikanska, länder som har klart lägre utsläpp per person än vad vi vi har här. Om vi går från brutto- till nettoutsläpp så är Sverige det enda landet i EU som har ett negativt sådant. Inget annat land är ens i närheten av att balansera utsläppen av växthusgaser med upptaget. Sveriges stora skogsareal är förstås avgörande för detta. Det som sades tidigare om upptag i markanvändningssektorn var dock förenklat. Det upptag på 54 Mton som nämndes är egentligen nettot av både upptag och utsläpp av växthusgaser inom brukad skog och mark. Det är ingen naturlag att denna sektor bidrar med ett upptag. Utfallet påverkas bland annat av hur skogen brukas, exempelvis av nivån på avverkningen. Detta demonstreras av data från Finland som har betydande likheter med Sverige när det gäller skogen. De senaste åren har vårt grannland gått från ett stort nettoupptag av koldioxid i skogen till nära noll. För brukad skog och mark totalt, vilket inkluderar bland annat åkermark, redovisar Finland de senaste åren markanta utsläpp. Att Sverige har negativa nettoutsläpp kan således inte enbart förklaras med en stor skogsareal. Det hänger också samman med hur skogen förvaltas. Låt oss nu titta närmare på Sveriges och EU:s klimatmål. EU:s långsiktiga klimatmål är att inte ha några nettoutsläpp alls av växthusgaser år 2050 och därefter ska det vara negativa nettoutsläpp. Bruttoutsläppen ska alltså senast 2050 balanseras av lika stora upptag (se också inbäddad video.) EU:s nettoutsläpp var 2,8 miljarder ton (Gton) växthusgaser 2024. Om vi antar att det långsiktiga målet uppfylls och att minskningen sker linjärt så kommer EU att mellan 2026 och 2050 sammanlagt släppa ut ytterligare 32 Gton. Om vi i ett räkneexempel använder IPCC:s uppskattning av hur mycket temperaturen ökar per utsläppt mängd koldioxid (IPCC AR6 SPM avsnitt D1.1) så skulle dessa sammanlagda utsläpp motsvara en global temperaturökning någonstans mellan en och två hundradelar av en grad Celsius. Sveriges bruttoutsläpp är i storleksordningen en hundradel av EU:s och våra nettoutsläpp är som nämnts negativa. Var och en kan utifrån det göra sin egen överslagsberäkning av Sveriges effekt på det globala klimatet. Enligt Naturvårdsverket ska Sverige senast 2045 'inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, för att därefter uppnå negativa utsläpp'. Nettoutsläpp såsom de definieras enligt Sveriges klimatlag är dock något annat än de som definieras enligt EU:s klimatlag. Eller enligt beräkningen av nettoutsläpp i inledningen av denna artikel. Beräkningen enligt vår lag är lite mer komplicerad men det centrala är att från bruttoutsläppen kan som mest subtraheras 10,7 Mton koldioxid. Detta om vissa villkor för så kallade 'kompletterande åtgärder' är uppfyllda, till exempel i form av ökat upptag i brukad skog och mark. Dessa 10,7 Mton motsvarar 15 procent av utsläppen 1990. Med andra ord måste bruttoutsläppen 2045 ha minskat med minst 85 procent. Enligt Sveriges klimatlag ska vi alltså uppnå netto noll fem år tidigare än EU. Fast eftersom netto noll definieras på olika sätt är skillnaden mycket större än så. Att tala om ett netto-noll-mål i Sveriges klimatlag innebär en uppenbar risk för missförstånd kring vad lagen konkret innebär. Det finns en påtaglig risk att medborgarna uppfattar det som liktydigt med att utsläpp och upptag inom Sveriges gränser balanserar varandra, vilket det alltså inte betyder. Räknat på det intuitiva sättet har vi redan uppnått netto noll. Enligt klimatlagen är vi långt därifrån. Årliga bruttoutsläpp av växthusgaser i Sverige. Utveckling 1990-2025. Linjär trendlinje baserad på åren 1994-2025. Grön triangel motsvarar Sveriges långsiktiga klimatmål för 2045 under antagande om maximalt tillgodoräknande av upptag i brukad skog och mark eller som effekt av andra 'kompletterande åtgärder'. Om villkoren för sådan avräkning helt skulle saknas måste utsläppen nå den röda triangeln. Källa: Naturvårdsverket. Låt oss titta på utvecklingen av de svenska bruttoutsläppen av växthusgaser från 1990 till 2025, se figur 3. Från 1994 och framåt syns en nära nog linjär minskning av utsläppen, med just över 1 Mton per år (den anpassade räta linjen.) Om vi antar att utsläppen fortsätter att minska med samma hastighet framöver kommer dessa 2045 landa på 23,2 Mton. Även om vi antar maximalt tillåten subtraktion av upptag från skog eller andra kompletterande åtgärder indikeras att utsläppen i så fall skulle komma att bli drygt 12 Mton för höga. En sådan linjär framskrivning innebär självfallet ingen prognos om utvecklingen, men den kan ge en indikation på vad som krävs. Ett annat sätt att se det på är att 1990-2025 minskade utsläppen med 34 procent från 1990. Alltså klart mindre än halvvägs till den 85-procentiga minskning som måste uppnås inom 20 år från i dag. Om man tittar på olika sektorer så framkommer att inom uppvärmning av bostäder och lokaler har minskningen hittills varit 94 procent. Inom inrikes transporter och jordbruk har minskningen endast varit 11 procent. Samtidigt står uppvärmning för den volymmässigt största delen (35 procent) av den minskning som skett mellan 1990 och 2025. Industrins utsläpp har minskat med 32 procent under de 35 åren (men den står ändå för den näst största minskningen volymmässigt, 28 procent). Minskningen av utsläppen har alltså gått avsevärt långsammare inom andra områden än uppvärmning. Samtidigt finns alltså idag mycket lite utsläpp kvar att kapa där. Detta illustrerar något som är vanligt i sådana här sammanhang – man genomför de enklaste åtgärderna först. Det har varit förhållandevis enkelt att ersätta fossilbaserad uppvärmning med el- eller fjärrvärmebaserad sådan. Detta är den metaforiska 'lågt hängande frukten'. Mycket talar för att det blir allt mer krävande att upprätthålla minskningstakten när de områden där det är lättast att kapa utsläppen har betats av. Hittills har minskningstakten emellertid hållits uppe. Det finns dock anledning att anta att det framöver måste till alltmer kraftfulla och kostsamma åtgärder för att upprätthålla den historiska takten. Samtidigt kräver måluppfyllelse att minskningstakten framdeles inte bara upprätthålls utan ökar med ungefär 70 procent i snitt. För att understödja vägen mot de långsiktiga klimatmålen har både Sverige och EU delmål för 2030. I syfte att uppnå delmålen ställer EU tvingande lagkrav på medlemsländerna. Inom det område som benämns Ansvarsfördelningsförordningen (som svarar för 60 procent av utsläppen) så är nivån på de krav som riktas mot medlemsländerna mycket skilda. Sparbetinget för varje land baseras på BNP per capita och varierar mellan 10 och 50 procent. Sverige tillhör en grupp på fem 'rika' länder som fått det högsta sparbetinget på 50 procents minskning fram till 2030 (jämfört med 2005). Sverige ser i dag ut att få svårt att uppnå EU:s krav inom detta område. Sammanfattningsvis har Sverige sedan 1990 stadigt minskat utsläppen av växthusgaser. Man kan på goda grunder säga att vi har lägst utsläpp bland jämförbara länder. Vi ska givetvis fortsätta att ta vårt ansvar i det avseendet, stora som små måste dra sitt strå till stacken. Fast den exakta takt med vilken vi minskar utsläppen lär knappast ha en mätbar effekt på klimatet. Sverige bör allvarligt överväga att avskaffa den nationella klimatlagen och nöja oss med att fokusera på att nå det som åligger oss som följd av EU:s rättsligt bindande krav på medlemsländerna. I ett europeiskt perspektiv bör man också fundera på hur stort ansvar EU ska ta för det globala klimatet. EU:s konkurrenskraft är även den mycket betydelsefull. Inte bara för befolkningens materiella standard utan också för den ekonomiska och militära makt som är nödvändig för att försvara unionens värden i en värld där maktspråk i mellanstatliga relationer är på frammarsch. Jan Weiner är statistiker och civilingenjör i teknisk fysik. Läs även: Annie Ross: 'Sverige behöver en grön ny giv' Läs även: Stockholm köper minusutsläpp som ännu inte finns